Ibland är det bästa man kan göra att tröstäta lite...

Jodå, Mad May och mitt i allt det så börjar ett barn "lagga" lite. Liksom fastnar i vinkelvolten. Det händer olika barn olika ofta och med olika saker. Det går liksom i skov. Och jösses så svårt det blir. Lätt att börja bråka med varandra som föräldrar och den enklaste sak i världen att i dessa lägen också låsa fast sig rätt ordentligt och tänka att så här kommer vi att ha det resten av våra liv.

Ett litet problem är att det bästa man kan göra inte är mer av det man gör. Oavsett om det är att tjata, följa efter med frukt, muta, prata med fröknar, intriga med barnens kompisar, hota, jamsa runt för att slippa utbrott, googla diagnoser, sms bomba eller vad konstiga saker man än håller på med så är det bäst att bara sluta. Ge upp och låta bli bara men det är lättare sagt än gjort. Oftast vet man om hur man borde göra men man kan inte hjälpa sig.

Ibland är det bästa man kan göra för vissa problem att släppa dom rätt ner på golvet och tröstäta lite helt enkelt. Eller släppa dom och göra något annat, roligare. Ta sig en cykeltur. Prata med en kompis eller kanske gräva lite i trädgården. Så, nu tänker jag göra popcorn. Eller hm, så fort Storebror och Storasyster gått och lagt sig :-) Livet är ju som sagt större än oss och det handlar om att leva ett liv- inte vinna ett krig. Kram på er

Mad May och mors dag

Mhm, Mad May, behöver man egentligen säga mer? Julen är ju stressig men maj är ingen lek heller. Det börjar med deklaration och sen går det utför i en allt snabbare takt. Månaden då saker liksom både påbörjas och avslutas samtidigt. Avslutning på dansen, trummorna och fritids och skoljox men påbörjning på fotboll, grillning, trädgårdsfixande och runt omkring spikar folk altaner i kubik. Lägg också till att jobbet brukar skena så här inför semestern.

Maj-känslan är lite som att stampa på bromsen och tok-gasa samtidigt. Varning för vurpa... Och vi lyckades ju klämma fram en bebis för sju år sedan med tillhörande kalas och sånt. Är det inte lite av en parodox att man också har tryckt in mor dag i mad may? Som om inte mödrarna har nog med att fixa klassresor, blommor till hött och bött samt fotbollsfika? Allvarligt talat, hur kan det "slumpa sig" så att det är mödrarna som både planerar mors dag och fars dag?

Mad May... I ett par år har jag och en kompis varit lite inne på att ta semester i maj. Tyvärr har vi glömt det varje år det är dags för att planera semester men något år så kanske... Tror nog att kvällarna skulle kännas riktigt mysiga om man pillat sig i naveln hela dagen ;-) En annan variant är som jag och en annan kompis var inne på, att vi skulle skaffa oss egna Avatarer till i maj. En Avatar som springer på föräldramöten, påbörjningar och avslutningar och sånt under tiden som man själv ligger hemma i soffan och äter praliner... Problemet löst, nästa år blir det antingen en Avatar eller semester... Hoppas att ni haft en underbar mors dag allihop. Kram på er

Tonåringar, livet och vårflod

Kanske kommer jag att ångra att jag skriver detta men hittills så gillar jag verkligen trasslandet, disskuterandet och argumenterandet med tonåringen och nästan tonåringen. Faktum är att jag tycker att det är roligt att få svar på tal och gnabbas i olika frågor. Höra de blivande vuxna relatera till andra och varandra. En ynnest att få hänga med lite i utkanten på deras träningsläger inför sitt egna vuxenliv. Jag tycker om att vi som provar oss fram och liksom driver med varandra lite...

För någon dag sedan skulle "vi" tvätta Storebrors keps och vips stod han där med händerna i tvättbaljan i full färd med att lära sig handtvätta. Dagen före handlade vi skor och förhandlade. Jag bestämde att jag lägger 500:- på ett par skor. Köper han DC skor eller något sånt får han lägga till, köper han billigare får han pengarna som blir över upp till 500:-. Killen konstaterade nöjt att han är en person som faktiskt kan tjäna på att köpa skor... Just nu googlar han på nätet om hur mycket pengar i månaden en 14 åring bör ha. Jag ser fram emot diskussionen. Jag har heller inga problem med att det ser helt annorlunda ut när jag kommer hem än det gjorde när jag for. Livet ska vara sånt tror jag.

Möjligtvis är en av anledningarna till att jag med lite skräckblandad förtjusning går in i tonårstiden med barnen att jag inte har så mycket emot att saker förändras, blir som de inte varit och lite hipp happ. Min trädgård är också efter samma princip. Jag sätter ner olika plantor och lökar och sen blir det lite som det blir... En ständig process där jag ingalunda är chefen. Jag är bara en liten liten del i det hela. På något sätt ordnar det sig ändå eller inte. Förhoppningsvis blir det så med tonåringarna till slut också. Har just läst Anna Gevaldas Jag älskade honom och där konstaterade hon att livet är på något sätt är starkare än vi... "Män och kvinnor som har torterats, som sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussar, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar." Vi är pyttesmå och livet är stort och med en enorm kraft. En tanke som både är förfärlig och förtröstansfull men mest förtröstansfull tror jag. Som vårfloden hittar livet sina vägar :-).

Kram på er

Det är likheterna som driver oss från vettet...

Ibland kan man le lite snett men andra gånger blir man helt galen och undrar hur somliga tänkte när de bestämde sig för att föröka sig... Kan det möjligtvis vara som det sägs att det man blir galen på hos andra är egenskaper som man själv har och inte tacklar på ett vettigt sätt? Varje gång man tänker så blir det obekvämt. Lite som skoskav ungefär... Och tänker man att det gäller alla människor blir det ännu otrevligare...

Så klart egentligen. Personlighetsdrag från mormor, morfar, farmor, farfar och Mannen går ju för det mesta an men de som man själv har, oj oj oj... Olikheterna går egentligen rätt hyfsat att hantera förutom att man inte alltid förstår sig på varandra. Det är likheterna som man blir galen av och framförallt de som man inte accepterar. Gäller väl egentligen känslor också. Står man inte ut med att erkänna sig ledsen, arg eller avundsjuk så står man inte ut med det hos andra heller.

Igår tittade på Storasyster och konstaterade att : The cleaning force is weak in this one... Mm, sa jag och log lite, det har hon efter mor sin ;-)... Likheter som inte är traumatiska är ju lätta att bekänna ;-)

Vad tänker ni om likheter/ olikheter? Hoppas att ni har en härlig Lördag, kram

Regn och rusk...

Planen för dagen var att svischa iväg i gummibåt längs den vårbrusande älven. Sen tänkte jag göra ett trädgårdsland av det här:

En pallkrage modell större som Lillebror från eget huvud skruvat ihop med sin skruvdragare. Tack Lillebror och så typiskt honom. Grabben med de 1000 ideerna som man slitit sitt hår över en hel massa gånger. Killen som man ibland undrat över hur han ska överleva sin barndom. Nu är han hur lugn som helst och sätt en skruvdragare i händerna på honom och han gör succe´. Jag upphör helt enkelt aldrig att förundras över hur olika barn är redan från start. Hur mycket som bara är deras eget...

Och på tal om olikheter så pratade jag med min mormor igår. 83 år gammal så har hon ett intressant perspektiv på tillvaron. Hon konstaterade att mycket av lyckan i livet sitter i att kunna hantera de förändringar som man oundvikligen presenteras för. Att gå från barn till ungdom till vuxen till sambo till förälder med bebis till småbarnsförälder till större barn till tonårsförälder till flygfärdiga till utflugna barn och så vidare... Att hela tiden omskapa sig själv i förhållande till omvärlden. Och så pratade vi en stund om att man har lite olika lätt/ svårt med olika perioder och att varje trappsteg upp eller ner är ett krux man ska ta sig igenom och göra det bästa av situationen.

Det bästa av situationen ja... Regn och rusk ute, planen för dagen blir nog inneaktivitet av något slag. Tyvärr kan jag inte tänka längre. Storebror och Storasyster sitter supernära varandra i soffan och bråkar. De vill nog inte göra annat eftersom de sjunger/ trummar för att reta varandra. Kanske har de lite bråkbehov helt enkelt. Nu ska jag gå någon annanstans. Sköt om er

Storebror har storlek 44 i skor

Och då när vi stod där på affären med nya skorna så frågade han: Mamma ser mina fötter stora ut? Vad säger man?
Tänk så lätt det är. Att ljuga lite för att göra någon lite mindre missnöjd. Att erbjuda honom ett par DC skor så att han inte tänker på det längre. Frisera sanningen för att undvika att ett barn får ett utbrott. Skylla på tvätten när man egentligen inte VILL klappa på någon tills de somnar. Säger som Författarna till Skit i mössan. Jösses vad föräldrar ljuger för sina barn fastän de vill att barnen ska tala sanning...

För mig var det lite magiskt när jag upptäckte så enkelt det blir när man säger jag vill inte när det är det man känner. Bra också. Alla behöver säga vad de vill och sen få respekt för vad de vill och vad de inte vill. Alla behöver lära sig lyssna på vill inte också. Jag kan lyssna på att Storasyster inte vill gå i skolan men tyvärr så måste hon göra det ändå. Känna hat är hon helt fri att göra, hur mycket som helst. Att klara sig i livet handlar som jag ser det väldigt mycket om att hantera känslor och om vi ljuger och tricksar för barnen (skyller på fröken, pusslar till allt praktiskt) så lär de sig inte de förrän långt senare... Klart man hatar saker ibland men gör dom ändå...

Så fram för mer utbrott, avbrott och sammanbrott. Barn behöver känna massor med saker och vuxna också. Vuxna är också bara människor men jag tror att vuxna precis som barn ibland behöver träna på att se sig lite i spegeln och vara ärliga både mot sig själva och andra. Vad känner jag och varför. Sen när man vet och inte skyller ifrån sig behöver man inte vara så rädd, man kan vara ärlig. Och jo, det händer att jag startar krig, beter mig som ett småbarn osv men får jag bara "rätt på det" så är det lugnt. Det behöver inte bli prestige, alla kan vara dumma ibland... Möjligtvis skulle många av vuxenvärldens trassel skulle kunna lösa sig om folk var ärligare mot sig själva och varandra.

Mitt svar till Storebror om fotstorleken då? Det blev helt enkelt en fråga: Vill du att jag ska vara ärlig? Storebror log och sa: Det är nog lika bra att du är ärlig Mamma, det är väl bara så att storlek 44 faktiskt inte kan räknas som litet va... Mm, precis, du är tjusig hur som helst Storebror!

Vad tänker ni om ärlighet? Hur mycket tricksar ni för era barn? Ha en trevlig kväll... Kram

Att gå från idiot till ok på 30 sekunder...

Dansträning för uppvisning i lördags.... Shit! Inte hade vi vår representant där inte... Noll-koll AB men typiskt... Men Mannen vad... det var ju du som skulle... Åh, dansfröken som verkligen lägger ner sig och vill att allt ska bli så där underbart... Har vi fått tokskäll nu då, får ungen vara med på uppvisningen? Mannen kollar lite svettig mailen... Puh, räddade, dansträningen blev tydligen avbokad i sista sekund... Från idiot till ok på 30 blankt...

Galna maj rullar på men i år är det inte värst med påbörjningar och avslutningar. Flera av barnen har den goda smaken att de inte har några aktiviteter alls. Dessutom blir det inte några cykla ut med picknick korg grejjer med äldre barn, fastän de skulle klara det bättre både fysiskt och psykiskt... Upplever nog att det var värre när barnen gick på dagis... Då skulle det träffas och mysas på längden och tvären i alla möjliga sammanhang... Även om Kaosfamiljen i det läget hade nog svårt att få till egna små mys utan katastrofer inomhus.

Och på tal om mys så har opinionen mirakulöst svängt. Ikväll hade vi ny omröstning och förslaget 2 mys men lite mindre omfång vann med 5 röster mot förslaget 2 mys men lika mycket som vanligt eller mer chips och godis som bara fick 1 röst. Jag tyckte det var en seger, Storebror planerar att bli smugglare.

Även om det är lugnare än förr så är det klart att 4 utvecklingssamtal och det som är i maj ändå räcker till... Och då är det otroligt skönt att vara två. En gör mat och den andra tar utvecklingssamtalet när den första skjutsar till trummorna/ sticker på match/ lyssnar på läsläxan. Och alla tjänar på att man delar föräldraskapet, kvinnorna, barnen men kanske framförallt Männen. Dansfröken får ursäkta, det finns viktigare saker än dans. Till och med än fotboll även om jag själv är fotbollstränare. Och även om jag har en gräslig hosta så kommer det att gå över.Här är en kvinna som ger perspektiv. Vad skulle du göra om du bara hade ett litet tag kvar att leva? Kram på er